Måndagen kom, och gick.
Kvar fanns jag med ett gråt trängandes bakom ögonlocken.

Jag undrar om jag någonsin kommer att få träffa någon som verkligen kommer älska mig och vilja ha mig.
Jag undrar verkligen det.
Just nu känns det verkligen inte som det.
Och tro mig, detta är asjobbigt.

Det har inget med denna dag att göra.

Jag står helt enkelt ensam igen.
2 månader har gått. 2 månader som skänkt mig både glädje, njutning och ledsamhet.
Nu är det över, och jag står ensam igen.

Fan, jag orkar verkligen inte med fler sådana bakslag.

Varför??