....vad det finns för mening med att planera då planerna alltid ändras.
Eller varför man känner glädje, då den på något sätt skall krossas.

Idag hade jag tänkt börja fira min lycka som jag fått uppleva denna vecka.
Dagen har avslutats med mängder av tårar, tårar från det förflutna.

Det är alltid så jobbigt att gråta.
Skönt för det är befriande, men jobbigt.
Sååååååååå jobbigt!
Synnerhet när man gråter då man minst vill visa att det gör ont.

Ibland undrar jag vad det är för fel på mig.
Är jag en hemsk människa?
Är jag elak?
Är jag dum i huvudet?
Är jag egocentrisk?
Är jag oälskbar?
Är jag värd ngn lycka?
Är jag värd mitt liv?
Är jag värd framgångar?
Är jag värd något överhuvudtaget?

Vad är JAG???

När man minst anar det så vänder allt för en på en 5-öring.
Det värsta är att fanskapet kommer inte ens och knackar på dörren och förvarnar, nej den rycker mattan under fötterna på en utan att man hinner ens blinka.
Man sätter sig på röven med en jävla smäll och undrar - vad i helvete hände här?
Därefter kommer smärtan.
Och det är inte vilken smärta som helst.
Utan en smärta som biter sig långt in i benmärgen på en.
Den söker en så in i helvete och jag börjar tvivla på precis allt allt ALLT!!!

För helt ärligt, jag tror inte jag är värd ett skit.
Så jävla ont gör det just nu.
Jag är den mögliga osten i din kyl.
Jag är mögelfläcken på osten.
Jag är de små prickarna i möglet.
De e vad jag e.

Det sämsta som finns på denna planet.
Jag är inte ens värd att pissa på.

Eller?