Ja jag liknar en padda idag.
Finns inget smink här i världen som kan täcka mina söndergråtna ögon, eller svullnaden runt mina ögon efter allt gnuggande. Men vem bryr sig, knappast jag.

Vi har kelat hela kvällen och natten och hela dagen idag.
Älskade katt.
Jag undrar om han förstår vad som händer och sker.
Jag tror inte han har ont för han beter sig inte som om han har det.

STORT TACK till alla er som stöttat och peppat mig.
Om det är jobbigt nu kommer det bli ännu värre sen när han inte finns.
Jag försöker sätta mig in i känslan, men det går bara inte.

Hans mjuka päls mot min kind, hans ludna tassar upp i ansiktet på mig, hans varma tunga när han slickar mig kärleksfullt på handen, hans blöta nos, hans snarkande när han sover, hans höga spinnande, hans dreggel när han spinner, hans irriterande päls som sätter sig överallt.... Herregud...
Det går inte att få in i skallen att han inte kommer finnas hos mig!!!

Har idag varit i affären och bara köpt det bästa till han.
Lever han nu på lånade dagar så ska det vara lyx vill jag lova.
Idag är det färsk nötfärs som är serverad.
Imorgon ska vi äta det han älskar mest av allt, RÄKOR!!!
Jag ska skala dem en och en och ge dem till han, han kommer älska det =)

Jag satt och funderade imorse med han i min famn.
Meningen med allt.
Jag tror att meningen med att jag inte funnit ngt jobb än är just för att jag skulle kunna spendera så mycket tid med han nu innan hans bortgång. Kan ju inte varit ngt annat.
Så ofta som jag och han varit hos veterinären sen slutet på nov början på dec...
det hade jag aldrig kunnat om jag haft ett jobb.
Och hade jag haft  ett jobb nu så hade jag inte funnits här den sista tiden han har i sitt liv, utan enbart de få timmarna på kvällen.

På sätt och vis så driver arbetslösheten mig till vansinne, men jag är samtidigt tacksam att jag får vara här med han den sista tiden.

Ikväll kommer han dock få vara lite själv.
Stina & Jonatan vill bjuda mig på mat och efter det ska vi gå och se en film.
Behöver få skratta lite efter allt förbannade elände som drabbat mig den sista tiden.

Vad jag eg mest av allt önskar mig är en famn att få krypa upp i och bara få gråta lite till och lite till och en skvätt till...

Jag hoppas att jag kan få minst 1år till med han, men jag vet att det blir inte så.
Men jag satt och funderade lite på detta med maten...

Han blev ju av en kort stund med sin diabetes, mirakel har ju skett förr...
Tänk om jag lyckas mota bak njursvikten en aning genom att bara ge han färskt kött och räkor?
Jag vet jag e dum i huvudet, men jag måste hoppas för hans skull.
Brasse är sin vikt värd i guld.
Min älskade guldklimp.

Det finns inte en enda som inte tycker om han eller fallit för han.
Folk som hatar katter, älskar Brasse.
Varför ska en sådan underbar katt försvinna???

Jag måste köpa mig en stämpeldyna.
Ska ta avtryck från hans tass och detta skall sedan tatueras in på min kropp.
Brasse ska alltid följa mig, livet ut om det så kommer vara via en sketen tatuering.

Puh, måste sluta nu då tårarna bara rinner och rinner.
Dags att försöka göra sig representabel.


hoj!