Jag har kommit på mig själv.
Jag bloggar vid olika alternativ

1. När jag är glad
2. När jag är ledsen
3. När jag är uttråkad
4. När jag helt enkelt vill skriva av mig

Idag är jag en mix av allt.

Jag har vid flera tillfällen fått höra att jag är en som funderar och tänker mycket.
Och detta av personer som egentligen inte vet ett skit om mig.
Bla fick jag hört det av 3 olika förra helgen.

Och det är sant.
Min hjärna går på högvarv många gånger med alla tankar som maler runt i huvudet på mig.
Jag kan inte ens dammsuga utan att jag grubblar på ngt då.
Sitter jag och läser en bok kan jag komma på mig att jag försvunnit i tankarnas värld istället för att läsa boken.
Lyssnar jag på musik kan jag fastna i tankarnas värld då med.
För att inte glömma när jag väl går och lägger mig.
Herergud! Ibland kan jag ligga och vrida mig i timmar utan att somna för jag tänker på precis allt just den stunden.

Det är inte utan en anledning varför min blogg heter Darias Bubbel.
För mkt som skrivs ner här är vad som det bubblar om i mitt huvud.
Sen finns det många saker som jag tänker på som jag inte skriver ner här heller.
Vissa saker ska man inte gå ut med helt ;)

Idag är jag i ett sådant stadie att jag inte kan sluta tänka.
Jag blir tokig på mig själv faktiskt.
För mina tankar gör mig inte klokare just nu.
Och jag vet egetnligen inte om de ens gör mig gladare heller.

Nej jag tror faktiskt inte de gör det.

Jag har totalt snöat in på en person i mina tankar och denna person har naglat sig fast i min hjärna.
Satt klorna djupt ner i vävnaden och vägrar släppa taget.
Och även om det lättar vissa stunder, så har "naglarna" varit så djupt nere att de lämnat spår, så jag återgår snabbt till tankebanorna igen.

Varför har man inte bara en on och off knapp som man kan trycka på????

Personen som jag snöat in på är en person som föll mig i smak första gången jag såg NN..
Ja jag hade hört talas om denna person många gånger innan vi sågs för första gg.
Men jag visste inte vem denna person var till utseendet, sättet osv.

I juni träffades vi för första gången.
Vi hamnade "vid samma bord" och jag hade egentligen inte sett denna person från första början.
Utan NN började prata med mig efter att ja.. jag skulle verkligen vilja påstå detta... NN hade "tjuvlyssnat" på mitt snack med en annan person.
Helt ärligt, jag visste inte ens att det var NN jag pratade med utan fick fråga dagen efter vem det var jag pratade med och fick beskriva utseendet och samtalet vi hade för att få veta VEM denna person var.

Redan den gången när jag vilade ögonen på NN första gången föll NN mig i smak.
Verkligen en som föll mig i smak.
Har ni någonsin fått uppleva det? Att det känns som att benen slås under på en? Att hjärtat tar ett extra skutt?
Ja inte för att personen är så snygg utan där är ngt med den personen?
Det lilla extra som gör att man bara inte kan glömma bort personen. Man vill inte slita blicken från den personen.
För tänk om den personen försvinner ur ens liv?
Det är inte ofta jag känner så om folk, men med NN gjorde jag det.
NN har många gånger poppat upp i mitt huvud efter det.

Men pga olika div faktorer har jag inte velat tänka på NN.
Jag har inte tillåtit mig alls till det.
Även om mitt hjärta gärna slått ett extra slag när vi pratats vid, eller om vi mot all förmodan setts om vi hamnat på samma ställe (vilket skett vääääääääldigt fåtal gånger).

Jag har väl egentligen innerst inne själv känt att denna person är lite glad för mig med.
För varför skulle NN annars lägga energi och tid på att då och då ringa upp och småprata med mig i någon timme?
Eller spontant skicka ett litet sketet sms "Gör du?"
Jag menar, vi "Känner" ju inte varandra.
Vi har bara gemensamam vänner.

Men nej.... Nej.. Jag får inte lov att tänka så...
Jag får inte lov att tillåta mig att tänka så...
Ja tillåta att ge mig den lilla glädjen...
För tänk om jag har fel?

Jag hatar att ha fel.
Och det gör ont att ha fel när ens hjärta slår ett extra slag för en person.
När en person ligger lite extra varmt om hjärtat på en.
Bäst att låta bli att tänka positivt då...
Ja för min egna skull....!!

För en tid sen hände ngt som egentligen inte fick hända.
Det bara fick INTE HÄNDA!
Men det gjordet det.
Jag tänkte inte utan bara "agerade".
Jag bara följde känslan jag hade i kroppen och i magen.

Jag vet inte vad som är värst.
Tänka och förstöra för mig själv på det viset...
Eller låta bli att tänka och förstöra för mig på det viset istället.

Och nu har det hänt.
Jag släppte efter på det jag förbjöd mig själv till.
Detta är jobbigt.
Jag har skitsvårt rent ut sagt att hantera situationen.
För jag vet inte hur jag ska hantera den.

Ska jag agera? - Men tänk om det blir fel om det inte var det som var tanken?
Ska jag skita i att agera? - Men tänk om det var det som var förhoppningen?
Herregud... Fattar ni att min hjärna går på högvarv.

Jag vill bara skydda mig själv.
Jag lyckades så bra att göra det under alla dessa månader.
Och jag förstörde allt genom att så enkelt ge efter.
Ge efter för ngt som jag innerst inne ville.

Nu sitter jag här som ett jäkla fån.
33år gammal och beter mig som en förvirrad 14åring som inte vet vad jag ska säga, vad jag ska göra, hur jag ska säga, hur jag ska göra.

Vart är den förbannade on och off knappen så jag kan trycka off och bara gå vidare?
Jag vill inte plåga mig själv på detta vis.
Och jag vill inte göra ngt och det blir fel för jag vill skydda mig själv.
För jag vill inte ha ännu värre huvudbry eller ännu mer tankeverksamhet om det skulle visa sig att det verkligen bara var en kul grej. Förstå mig rätt.

Man ska alltid följa sin magkänsla, sina fjärilar i magen.
Problemet är att jag har kaos där inne och jag vet inte in eller ut.
Och jag vet inte hur personen heller tänker.
Och jag vågar inte fråga. För tänk om personen verkligen bara ryckte på axlarna och lade detta bakom sig?

Jag har svårt att tro om denna person att det är en "känslokall jävel" som bara tänker på sitt egna nöje.
Jag tror inte att det är ett litet ego.
Men vad fan vet jag?
Jag känner ju egentligen inte NN.
Inte mer än det lilla vi pratat.
Och det lilla räckte för att NN skulle ligga mig varmt om hjärtat från första stund jag såg NN.

Nu "ger jag upp".
Jag har fått skriva av mig.
Förhoppningsvis kan detta få min hjärna att släppa tankarna som surrar i min skalle.
För helt ärligt, jag vågar knappt ens prata med ngn om detta.
Varför?
Enkelt, för att jag skäms.
Skäms över att jag agerar som jag gör just nu.

Många gånger önskar jag att jag kunde vrida tillbaka tiden.
Tillbaka för att göra saker ogjorda, eller annorlunda.
Men även många gånger för att få vara med om vissa saker en gång till.
Just nu är det en mix.
Jag vill ha detta ogjort - men samtidigt vill jag få vara med om detta igen. Och igen. Och igen....

Ge mig styrka.....